VÅR HISTORIA I AFRIKA - 1944

Vår grundare Markus Imberg är uppvuxen på landsbygden i Kenya. Det som nu följer är en autentisk skildring av hur det gick till när hans farmor och farfar flyttade till Afrika som missionärer. Josef och Judith Imberg lämnade Sverige för att åka till Afrika, våren-sommaren 1944. 

Utdrag ur Judith Imbergs memoarer:

Från Göteborg till Kap, 18 maj - 15 juni 1944. Vad var det då för en båt som strax skulle lägga ut från hamnen, och vad var det för passagerare? De krigförande länderna skulle göra en krigsfångeutväxling i Röda Korsets regi och med hjälp av Svenska Amerikalinjens Drottningholm. Denna båt var helt vitmålad, och på sidorna stod det målat i stora svarta bokstäver PROTECTED. För att det inte skulle bli något missförstånd, när det gällde ubåtar och annat sådant, skulle båten gå fullt upplyst om nätterna, förmodligen den enda upplysta båten på världshaven vid den tiden. Besättningen på 250 man var knappast fulltalig vid resan. Båten var bestämd att gå till Sydafrika för att hämta 1000 internerade personer som skulle föras till Lissabon i Portugal. Där skulle de utväxlas mot 1000 personer från den allierade sidan. Men nu var vi i alla fall ombord på en stor, fin atlantångare. För att vi inte skulle se alltför mycket av kriget, hade det för vår resa lagts en västlig rutt: förbi Färöarna, upp mot Island, ung. två dagsresor från New York och sedan söderut, inte så långt från Sydamerika. Vi skulle lägga till i Kapstaden, men eftersom japanska ubåtar opererade därutanför lades kursen 100 sjömil söder om Sydafrika och sedan upp till Port Elizabeth vid Indiska Oceanen. Där landsteg vi den 15 juni 1944. När vi passerade Norge kom tyska officerare ombord för kontroll. Alla pass samlades in, och vi ställdes upp på led. Det var en spänd tystnad som rådde. Endast de tyska officerarna gick kontrollerande efter leden. De jämförde oss med våra passfoton, och vi försökte ju undvika att väja undan med blicken, när de spände ögonen i oss.

Varje dag slog man på en stor klocka på däck kl. 12. Men en middag var den tyst. Inga onödiga ljud skulle sändas ut över havet. Långt bort i fjärran kunde vi se den ena fartygssilhuetten efter den andra. Alla var som gråa spökskepp. Josef räknade till 80 fartyg. När vi längre fram läste på anslagstavlan om invasionen i Normandie, förstod vi att vi hade sett en liten, liten del av en stor armada. För övrigt såg vi inte så mycket på haven. Däremot var det säkert många ögon som följde våra förehavanden genom ubåtstornen eller periskopen. Vad blev då mitt första intryck av afrikanerna, när vi steg iland? De flesta bland dessa första var ju hamnarbetare. Jo, det var märkligt nog deras vackra, välformade och ganska små händer. Och när de pratade och gestikulerade, så hade de så mjuka handrörelser som en dirigent kan ha. Ett par år senare, när jag satt på ett möte i Tanzania, kom jag plötsligt på att människorna, som jag såg omkring mig, var dem som det hade stått om i skolböckerna.

Från Kap till ekvatorn
Så började alltså den långa resan norrut. Det var tåg och tåg natt och dag. Vi såg städer och byar, slumområden och kraaler samt enstaka hyddor med någon förrådsshydda. Växtligheten varierade från tropisk ymnighet till öknar med grus och sand och några taggiga buskar. När tåget stannade vid någon station, samlades det snart försäljare utanför kupéfönstren. De bjöd ut korgarbeten, djur som skurits i trä och andra souvenirer.Vi stannade ett par dagar i Johannesburg i Sydafrika, i Bulawayo i Sydrhodesia (numera: Zimbabwe). Under resan genom Belgiska Kongo (Zaire) färdades vi en del av resvägen per buss. Det var sträckan Kamina-Kabalo. Bussfärden tog ungefär en dag. Det var trångt, hett, smutsigt och oerhört dammigt av den fina röda jorden. Före den sträckan hade vi gjort ett uppehåll i Elisabethville (numera: Lubumbashi) där vi bodde på hotell några dagar. Vi bodde i en vacker del av staden. Där var breda gator, ofta med stora blommande träd, vackra europeiska hus med ibland stora, lummiga trädgårdar. Men vi fortsatte vår resa, och den 5 juli kom vi fram till Tanganyikasjöns västra strand. Endast ytterligare en natts resa, på båt över sjön, och vi skulle landstiga i Kigoma i Tanganyika.

Tanganyika
Tidigt följande morgon närmade vi oss det nya landet. I det sparsamma ljuset tycktes det mig på avstånd som en stor ökenlik slätt som låg försänkt i djup tystnad. Från Kigoma vid Tanganyikasjöns östra strand fortsatte vi med järnväg in i landet. Josef och jag samt Rakel Lundström skulle fortsätta till Bukoba. Via Tabora och Mwanza samt en natts båtresa på Victoriasjön landsteg vi i Bukoba den 11 juli 1944, sju veckor efter avfärden från Göteborg. Vi hade alltså kommit fram till vår lilla stad, men där skulle vi ändå inte bo. Vårt första hem i Afrika skulle bli på Kigarama, uppe på höjderna vid Victoriasjöns västra strand, mycket nära ekvatorn. Kigarama låg ju högt, och vid de häftiga regnen letade sig vattnet ned i många små bäckar, och över varje bäck på vägen behövdes det en bro. På vår tid räknade jag till 25 sådana små broar mellan Bukoba och Kigarama. Först hade man lagt några stockar över bäcken. Över stockarna hade man sedan lagt plankor tätt intill varandra, men dessa var inte fastspikade vid stockarna. När Emil kontrollerat bron och sedan körde över den, kunde man höra hur plankorna hoppade. Men fram kom vi. Det skulle säkert ha varit bättre broar, om missionen hade varit mera utvecklad, den afrikanska kyrkan likaså.

- En gång minns jag att bilen stannade för Emil på vägen ner mot Bukoba. Han behövde en ståltråd för att laga något i motorn. Jag gav honom ett par av mina hårnålar. Och - han fick i gång bilen! “Man tager vad man haver!” Men sådant får man nog inte vara med om mer än en gång....och här lämnar vi Judith och Josef Imberg för denna gång.